Nordirland: Varför nationalstater behövs – Del 1

Nordirland befinner sig i en politisk kris. Detta är något som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i svensk media ännu, men om och när krisen eskalerar så lär detta förändras, och det skulle inte förvåna någon om ”the usual suspects” skulle försöka använda krisen som ett slagträ mot nationalister och ”främlingsfientliga krafter” (läs; SD). Med andra ord är det av yttersta vikt att vi förstår både vad som pågår just nu, och vad vi egentligen bör lära oss av Nordirlands historia – nämligen varför nationalstater behövs.

Introduktion

Nordirland har ett regionalt parlament (Stormont) som öppnades åter år 1998 efter signerandet av Långfredagsavtalet som avslutade den väpnade konflikten som då pågått i 30 år (under konflikten styrdes Nordirland direkt från London). Nordirland har ett väldigt speciellt politiskt spektrum: I de flesta länder är det höger/vänster-skalan som gäller (även om nationalist/globalist börjat spela en allt tydligare roll) – i Nordirland går skalan istället från nationalister till unionister. Det är viktigt att förstå att nationalist inte betyder samma sak där som här: En nationalist är en person som anser att Nordirland bör tillhöra Irland, och en unionist är en som anser att Nordirland bör tillhöra Storbritannien. De flesta katoliker är nationalister, och de flesta protestanter är unionister.

Nordirlands regionala regering – the Executive Council – bildas inte heller som regeringar vanligtvis gör: I de flesta länder består regeringen av ett parti eller en koalition med partier som tillsammans lyckas få en majoritet. I Nordirland är det inkvotering som gäller: Det största unionistpartiet och det största nationalistpartiet måste bilda regering efter varje val.

De partier som inte blir störst i någon kategori har också rätt till ministerposter om de fått tillräckligt många röster (det finns en matematisk formel för tilldelning av ministerposter). Kort sagt så har Nordirland en sorts ständig samlingsregering något likt den Sverige hade under Andra världskriget.

Detta kan tyckas ett väldigt märkligt sätt att styra ett land, men man måste förstå att Nordirland fram tills Långfredagsavtalet dominerades av unionisterna som alltid varit en majoritet. De flesta associerar Nordirlandkonflikten med det katolska IRA, men faktum är att protestantiska terrorister och lynchmobbar misshandlade och mördade katoliker från och med Nordirlands grundande på 1920-talet, medan katolikerna inte på allvar började ”ge igen” förrän på 1960-talet då Provisional IRA (PIRA) grundades. Att vara katolik på Nordirland var inte helt olikt att vara svart i USA före medborgarrättslagen; med segregering, polisbrutalitet, och i praktiken inget politiskt inflytande eftersom valdistrikten var strategiskt utformade för att minimera antalet katolska politiker. Detta ursäktar inte PIRA:s gärningar, men man måste förstå att båda sidor i konflikten har oskyldigt blod på händerna.

1974 upplöstes Nordirlands parlament och direktstyre från London infördes, och inte förrän 1998 efter att Långfredagsavtalet undertecknats fick Nordirland tillbaks självstyret – då bland annat med villkoret att regeringen skulle bildas av minst ett unionistiskt och minst ett nationalistiskt parti, så att den katolska minoriteten blev garanterade politiskt inflytande.

Så vad har hänt nu?

Den 2 mars höll Nordirland nyval. Valet triggades av att Sinn Fein lämnat den regionala regeringen efter att Arlene Foster, partiledare för Democratic Unionist Party (DUP; största unionistpartiet), varit inblandad i en skandal (som tar för mycket plats att beskriva; läs denna artikel om ni är intresserade).

I valet skedde något sensationellt: För första gången någonsin har inte unionistpartierna majoritet. Av de 90 platser som finns i Nordirlands parlament kommer nu 40 att besittas av unionister, 39 av nationalister, och övriga av neutrala Alliance party. Alla visste att dagen skulle komma förr eller senare då unionisterna skulle tappa greppet om Nordirland; den katolska befolkningen har ökat stadigt i över ett halvt sekel då katoliker får fler barn och många protestanter emigrerar till övriga Storbritannien. Det är ingen slump att PIRA:s slogan var Tiocfaidh ár lá (uttalas ”Shaki ar la” och betyder ”Vår dag kommer”) – men ingen var beredd på att den dagen skulle komma så snabbt.

Valresultatet har lett till spekulation kring huruvida en folkomröstning om ”United Ireland” kan vara nära förestående. Om en folkomröstning hölls imorgon skulle nästan helt säkert en majoritet av nordirländarna rösta för att stanna kvar i Storbritannien, men själva kampanjen kan ändra på det – i synnerhet som Storbritannien själva om något vill bli av med Nordirland och unionisterna därför inte kan vänta sig någon större hjälp från London. Nordirland är för Storbritannien vad Malmö är för Sverige; ett ekonomiskt svart hål med hög arbetslöshet, brottslighet och religiösa fundamentalister. Vill Irland ta det så kan dom få det, resonerar de flesta britter. Irland å andra sidan är benägna om att få till en återförening och skulle kampanja aggressivt för att övertyga nordirländarna att byta land.

Storbritannien står inför ett dilemma

På kort sikt finns det dock ett mer akut problem: Sinn Fein vägrar fortfarande att bilda regering med DUP (de kräver bland annat Arlene Fosters avgång). Om ingen ger med sig så kommer man antingen behöva utlysa ytterligare ett nyval, eller mer troligt – direktstyre från London. Paradoxalt nog så hoppas nog SF att det ska sluta så. Direktstyre skulle sannolikt bara elda på de nationalistiska krafterna i Nordirland, precis som skedde i början av Nordirlandkonflikten då Storbritannien skickade 50 000 soldater till Nordirland – för en vanlig nordirländare så kändes det verkligen som att bo i ett ockuperat område (vilket SF:s propaganda framställde Nordirland som) med soldater och stridsvagnar som patrullerade gatorna. Direktstyre skulle i värsta fall kunna få en liknande effekt.

Om bara en vecka kommer alltså Londonregeringen sannolikt ställas inför ett svårt val: Utlysa nytt val i Nordirland, och riskera att Sinn Fein inte bara blir största nationalistparti utan största parti överlag vilket skulle innebära att Sinn Feins partiledare Gerry Adams (som, trots hans blånekningar, definitivt var medlem i PIRA och inblandad i minst ett mord) blir First Minister (regional premiärminister). SF låg bara 0,2 % bakom DUP i valet för några veckor sedan. Eller så kan man införa direktstyre, och riskera att stärka SF i längden. Eller så kan man upphäva kravet på samlingsregering och tillåta att en regering bildas utan SF, något som i minsta fall skulle skapa en allvarlig svekdebatt och i värsta fall leda till upplopp.

I grund och botten visar dock hela situationen i Nordirland varför nationalstater behövs, och vart Sverige kan vara på väg om vi inte antingen assimilerar eller utvisar de som invandrat till vårt land, något jag kommer att berätta mer om i nästa krönika.

Denna krönika publicerades ursprungligen den 21 mars 2017.

(bild från Loic Duquy via Flickr)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s