Så här kan SD rädda akademin

I universitet runtom i västvärlden har det på senare tid funnits en trend där studenter (påhejade av vänsterakademiker och journalister) krävt att universiteten ska skydda dem från verkligheten: Studentkårerna vill att universiteten ska vara ”trygga zoner” där man ska slippa höra ”kränkande” åsikter, framförallt då sådana som traditionellt framförs av Sverigedemokrater och andra värdekonservativa.

Vissa universitet (exempelvis Södertörn) utmärker sig mer än andra i sin strävan att omlinda campusområdet i bubbelplast, men alla universitet är delaktiga i curlandet av studenterna och deras ovärderliga ”känslor”. Men vad skulle SD i regeringsställning rent konkret kunna göra för att rädda akademin från PK-brigaden?

Man skulle till exempel kunna…

  • Koppla studiemedel till resultat. I dagsläget så kräver CSN att den som får studiemedel ska ha blivit godkänd på 70 % av de poäng han eller hon tidigare haft studiemedel för. Om man uppfyller det kravet så har man dock samma summa studiemedel, helt oavsett faktiska betyg. Prestation spelar ingen roll på universitet; studenten som alltid får 5:or har samma belopp som studenten som får 2:or i 70 % av kurserna och 1:or i resten. Det här systemet förbereder inte studenterna för livet utanför universitetet – CSN lär indirekt studenterna att prestation inte har någon koppling till kompensation. Mer verklighetsfrånvänt blir det helt enkelt inte. Inte undra på att studenterna gnäller när de sen kommer ut i en värld där killen som bara gör 70 % av jobbet till en knappt godkänd standard och inte gör resten överhuvudtaget får sparken (eller åtminstone betydligt sämre betalt än den som gör 100 % av arbetet lysande) när de är vana vid CSN:s lånemarxism där alla får lika mycket oavsett.

    Hur mycket studiemedel man kan få (nu menar jag både lån/bidrag och antal veckor) bör vara beroende på betyg (första året bör betyg från gymnasiet/HP-poäng avgöra) samt vilken utbildning man läser (bristyrkesutbildningar premieras). Med ett mer verklighetsförankrat studiemedelssystem tar vi ett viktigt steg mot att verklighetsförankra akademin.

  • Förbjud universitet att censurera. Detta har jag skrivit om i en tidigare krönika, men det tål att upprepas: Poängen med akademin är att yttrandefriheten är total. Akademin är där nya idéer och koncept kommer ifrån och vi måste komma ihåg att många idéer som vi idag tar för givet verkade helt galna när de först föreslogs. Just därför begränsar vi inte yttrandefriheten i akademin; kreativiteten måste kunna flöda fritt för att få så många idéer och frågeställningar som möjligt. Detta har sina bieffekter såklart; akademin har allt ifrån anarko-kapitalistertill marxister (dock betydligt fler av de sistnämnda), och en hel del akademiker är milt sagt ganska excentriska. Så har det alltid varit (Arkimedes var uppenbarligen rätt udda) och så ska det alltid vara – det är ju inte sällan de excentriska typerna som får de banbrytande idéerna.Akademin har också alltid varit en plats där man får sina åsikter ifrågasatta. Detta gäller oavsett var man står på det politiska spektrumet; jag var betydligt mer nyliberal när jag reste till Irland som 18-åring, men några års ekonomistudier (+ erfarenheten av att leva i ett land med en helt kollapsad välfärdsstat) fick mig att värdera sociala skyddsnät lite högre än jag tidigare gjort. Jag minns också marxister som började universitetet i samma klass som mig, som inte längre var marxister när utbildningen var över. När man utbildar sig så lär man sig (förhoppningsvis) att världen är komplex och man förstår att extrema, svart-vita lösningar (och dit hör både marxism och nyliberalism) sällan fungerar särskilt bra i verkligheten.

    Studentkårer runt om i västvärlden tycker dock att det här med att få sin existerande världsbild ifrågasatt är något onödigt och rent av kränkande. De vill att universiteten ska vara en ”trygg zon” där ingen får uttrycka något som någon kan anse vara stötande, eller ”triggering” som det heter på nyspråk. Framförallt innebär detta att man inskränker yttrandefriheten för samhällsvetare (likt mig själv) som har åsikter som ligger utanför åsiktskorridoren, men även naturvetare kan falla offer för drev om de inte håller tungan rätt i mun.

    Saken är den att vi redan idag har lagar som begränsar yttrandefriheten: Vi har lagar mot olaga hot, hets mot folkgrupp, ärekränkning etc. Om en student eller professor bryter mot någon av dessa lagar bör personen självklart straffas, men varför ska ett universitet ha rätten att själva införa ytterligare begränsningar? Villkoret för att ett universitet ska få statliga medel bör vara att det upprätthåller yttrandefriheten och inte lägger sig platt inför vänsterextrema studentkårer. Och på tal om studentkårer…

  • Förbjud studentkårer från politisk aktivism. Studentkårer är i grund och botten bra – studenter bör ha en röst på universitetet, precis som arbetare får en röst på arbetsplatserna via fackföreningarna. I Sverige i synnerhet behövs studentkårer eftersom studenter inte betalar något till universiteten och därför skulle ha en väldigt dålig förhandlingsposition gentemot administrationen om de inte fick organisera sig.Med det sagt, så är studentkårer till för just studentfrågor. Tyvärr så ser vi överallt i världen hur studentkårer drabbas av det som inom managementteori kallas för ”mission creep”, då man glömmer bort vad ens uppdrag är, nämligen att arbeta med frågor som rör studenter i egenskap av studenter. I en allt större utsträckning arbetar studentkårer nu med frågor som rör studenter, ur vilken vinkel som helst: Flera studentkårerställer upp i Prideparaden eftersom det ju finns studenter som är HBTQ – men med den logiken skulle man ju kunna kalla inkomstskatt för en studentfråga, då det säkerligen finns fler studenter som jobbar och betalar inkomstskatt än som är HBTQ (OK, kanske inte på Södertörn…).

    Stockholms och Lunds studentkårer har tagit ställning för ett generöst flyktingmottagande, medan Uppsalas studentkår portade SD från en debatt och Göta Studentkårs ordförande fördömde Sverigedemokraterna och dess väljare som rasister. Umeå Universitet är ett annat vänsterfäste där studentkåren deltog i en demonstration mot tillfälliga uppehållstillstånd (hur många studenter skulle drabbas av tillfälliga uppehållstillstånd? Jag bara undrar).

    Studenter får såklart engagera sig politiskt; jag har varit engagerad politiskt sedan jag var 10 år gammal och tog inget uppehåll bara för att jag blev student. Studentkårer ska däremot inte engagera sig i politik som inte direkt rör studentfrågor, och de kårer som bryter mot det förbudet bör förlora sina statliga medel.

Genom dessa tre förslag skulle vi ta ett viktigt första steg på den långa vägen mot en sundare universitetsmiljö. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Vi har inte tagit tillbaka Sverige förrän vi tagit tillbaks akademin.

Denna krönika publicerades ursprungligen den 14 mars 2017.

(bild från Paul George via Flickr)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s